Diplomatins ideal och praktik

Sjuttonhundratalet utgör en övergångsperiod i den europeiska diplomatins historia. Utrikespolitik och diplomati institutionaliserades och professionaliserades i allt högre grad. Därtill påverkades det diplomatiska arbetet av samhällsforändringar såsom bättre kommunikationsmöjligheter och framväxten av en allmän opinion med politisk betydelse. Vad innebar detta ur der enskilda sändebudets synvinkel?

I sin avhandling diskuterar Sophie Holm diplomati som en social praktik genom en granskning av utländska sändebud i Stockholm under åren kring 1746-1747 års riksdag. Österrikiska tronföljdskriget aktualiserade olika allianspolitiska alternativ under riksdagen med ett ökat diplomatiskt engagemang i huvudstaden som följd. I avhandlingens fokus står diplomati, opinionsbildning och konflikthantering utanfür de militära sammandrabbningarnas och fredskongressernas sfär. Frågorna hur det diplomatiska värvets villkor såg ut och vad det innebar att tjänstgöra som diplomat i Stockholm belyses mångsidigt.

Undersökningen är en tankeväckande fallstudie i växelverkan mellan personligt aktörskap och struktur inom tidigmodern diplomati. Den visar hur enskilda sändebuds handlingar och personliga egenskaper var avgörande för utrikespolitiska förvecklingar. Samtidigt granskas hur samma handlingar påverkades av större geopolitiska krafter och den diplomatiska kulturens implicita normer. Därmed bidrar studien med nya perspektiv både på den europeiska diplomatins historia och på frihetstidens Stockholm som en diplomatisk arena.